linda på storgatan

Mot Göteborg:

Klockan ringde 04.30 idag igen. Kände mig vid detta klockslag extremt trött. Var så trött att jag  upplevde mig uttorkad. Insåg strax därefter att jag tappat alla morgonrutiner. Vad gör man på morgonen? Tänkte ihärdigt. Kom på att man kanske skulle ha på sig ett par trosor, jacka och mycket däremellan innan man lämnar hushållet. Hade inte snoozat, men på grund av förvirringen, som ledde till att alla sysslor gick i ultrarapid, var jag mycket sen till tåget. Kom jäktandes med tåget med ca en halv minuts marginal. Behaglig start på dagen.



Mot Skövde:

Tog bussen med hyfsad tidsmarginal. Var mycket viktigt att jag skulle komma med det tänkta tåget. Bestämmer mig för att inte gå av vid Brunnsparken, för att helt säkert komma med tåget. Oj, det råkade visst vara omdirigering av trafiken mellan Brunnsparken och Nordstan. Rusade ut bussen när dörrarna äntligen öppnades. Hade vid detta tillfälle max två minuter på mig.

Blev  ca tre sekunder därefter nästan överkörd av en cyklist, på grund av min oaktsamhet i mitt språng. Hade ca en halv meters marginal. Han var en skicklig inbromsare. (Blev nästan överkörd två gånger, kan man nästan säga, för att människan handlar så pass korkat i sådana situationer. När man ser cyklen backar man, men när man hör bromsandet rusar man ju fram igen, om man har riktigt bråttom. Det innebär ju att man fortfarande/en gång till, kan bli överkörd. Man vet ju inte cyklistens bromssträcka.) Utropade förlåt och jäktade vidare.

Kämpade vidare. Insåg att det står ett tåg bakom mitt tåg, vilket betydde att jag hade "ett helt tåg extra att springa". Med invalida knän. Ljuset närmade sig. Såg en leende, rund tågtant en bit bort. Kändes som att hon riktigt höll på mig, kanske till och med väntade in mig, för jag hade nog max 20 sekunder på mig nu. (Hon hade säkerligen en släng av fredagshumör.) Jag flög in i vagnen, in i några stackars medresenärer. Tågtanten steg på och vi började rulla illa kvickt. Behagligt slut på skoldagen.

Allmän del:

Hela dagen har jag varit så trött att jag känt mig spyfärdig. Fast det var värst imorse (man måste vara positiv). Det har varit så illa att jag haft grava svårigheter att hålla mig vaken under en så intressant föreläsning som om autismspektrumstörningar. Vad härligt ambitiös och präktig jag verkade nu.

Knädel:

Jag har fått diagnos! Jag hara retropatellär smärta bilateralt. Jag har underutvecklat brosk under mina knäskålar, vilket gör att mina knäskålar rör sig fel varje gång jag böjer mina knän. De nöter/skaver, vilket gör att jag får inflammation och smärta.

Har varit och hämtat ut mina specialanpassade knäskydd på ortopedtekniska idag. De ska jag helst ha jämt, men som läkarna säger, de är lite osmidiga. Framför allt ska jag ha dem i situationer där jag vet att jag har ont. Löpning, cykling, promenad, sitta länge osv. Jag ska även äta Voltaren nu igen, för att få bukt med inflammationen som jag inte fick bort med förra Voltarenkuren.

Det är betydelsefullt att fått en diagnos och höra att min läkare tror att knäskydden kan hjälpa mig.! Min läkare säger också att jag inte kommer ha besväre hela livet, att de till slut kommer försvinna!  (Tacka vet jag privat sjukvård i mitt fall. Att få träffa en idrottsläkare som är knäspecialist och tar besvär på allvar. Men det är skrämmande att kontakten med den offentliga vården varit så usel. Förra året nonchalerade läkaren på vårdcentralen mina besvär, gick inte till botten med det.) Jag hoppas att kunna komma ut på riktigt ordentligt grönbete (läs löpning) framåt sommaren!

Nu tar jag helg! Jag ska trolla ihop ett par strawberry daiquiri!


xx