Tungrodda småsaker
Jag fattar det inte. Jag kan lära mig laga oxfilé från att inte ens ha vetat olivoljans användningsområde. Lägga av med en last som att snusa. Jag kan sluta med godis. (Okej, det sista var en lögn. Men jag kan dra ner på det i alla fall.) Jag kan ändra livvstil -dra ner på stressen. Jag kan känna att träning är en positiv del av mitt liv. Jag kan agera som en bättre medmänniska. Jag kan alltså förändra på sånt som anses som relativt STORA saker i min tillvaro till det positiva.
Men SMÅsakerna då?
Obs! Någon okänd männsikas sadel. Min är inte riktigt så spexig.
Ja, min cykelsadel. Den har varit ca. en decimeter för låg sedan jag fick cykeln av min kära vän Fia 2005. (Tack Fia, väldigt fin gåva!) Cykeln har användts mycket flitigt av mig dag efter dag, år efter år, i alltifrån snöslask till storm och solsken. Frustande, i hukande ställning, röd i ansiktet, har jag kämpat mig fram. Vänner och min fästman har t.o.m. blivit oroliga för mig när de sett mig komma farandes. Förmodligen p.g.a. själva cykelstilen som är något annorlunda, men också för att de insett den djärva kampen som ligger bakom den höga hastigheten. Jag kan försäkra att varje cykeltur har sitt pris. Det krävs helt enkelt en kraftansträngning utan dess like.
Ska ta och höja den där sadeln en dag. Snart... Det är ju nån himla skruvmejsel man behöver för att ordna med saken. De är säkert förfärligt sällsynta på marknaden. Kan väl aldrig tänka mig att man kanske har en sån hemma. Eh. Ja, småsaker kallas de. Vilket skämt. Upplevs ju som världens mest omfattande operation! Förresten behöver jag pumpa däcken också. Näst intill platta är de. Åh. Tungrott.
