linda på storgatan

Min fästman har en sk. "jackfetich". Han tjackar alltså mer än gärna jackor. Då snackar vi inte H&M-palter, utan fint ska det vara.

Tidigare idag erhöll jag ett mms av min svägerska. Det var tre glada bilder på min fästman (och hans far, av någon okänd anledning), där fästmannen ifråga flexar i sin nyinskaffade jacka. Han såg mycket glad och vacker ut på bilderna och jackan i sig var grymt snygg. Den tillhörande texten hade dock en känslomässig inverkan på mig. Jag fick svälja lite hårt, faktiskt. "Fredrik har fyndat en Henri Lloyd-jacka. Orinarie pris 7000 kr, han fick den för 3500 kr. Halva priset". Typ. Svälj.

Jag förtäljde nyheten om den granna jackan för min kollega, samt hade bildvisning. Jag talade om att han "gillar jackor" och att jag absolut tycker han är värd nåt fint osv. "Det är nog en bra jacka", sa jag. "Jag det är nog en bra jacka", instämde min kollega. Typ. Tystnad.

Min glada fästman ringer och undrar vad jag tyckte om hans "fynd". "Jättefin. Så snygg", sa jag. "Kul". "Lite dyr förstås, men det gör ju inget. Du ska ha det bästa". Typ. Som den fantastiska, godhjärtade och härliga fästmö jag är. (Världens bästa, faktiskt.) I detta läge deklarerar min livskamrat att den kostade 1200 kr, inte en spänn mer. Fantastisk rea på jackan. Hela hans familj ville bara driva med mig. (När jag inte är på plats kom de väl på att de kunde göra det på avstånd.) Dessutom hade han fått jackan av sin söta mor och far. (Kanske därför hans pappa var med på bilderna?)

Fästmannen min hade även sett en ursnygg Lexington matta som skulle passa utomordentligt i vårt sovrum. Nu har jag skickat iväg honom att köpa den. För Guds skull, vi har ju tjänat in flera tusen idag! En sån triumf för familjeekonomin måste firas!

xx