linda på storgatan

H, som i hormonerna alltså. Ordet hormoner borde inte ens behöva skrivas ut, då de har en så överordnad position i mitt, och vad jag förstått, många andras liv.

I regel är jag inte vidare förtjust i mina hormoner, eftersom jag tycker de styr mitt känsloliv för mycket. Ja, jag vet att man måste ha dem, att man behöver dem.) Men idag är jag både besvärad över dem OCH saknar dem på samma gång. Fast det är förstås olika hormoner jag pratar om.

Har känt mig illa till mods nästan hela dagen. Är extra ledsen över knäsmärtorna och redan hur trött som helst på all tid att lägga på stretch och massage av knäna. Känner att jag ju inte ens vet om det kommer leda någon vart. Alltså helt uppgiven. Och till detta trött och nere. Känner inte för något. Vill bara lägga mig i fosterställning under täcket. Och på detta är jag grinig och inte minst ledsen. När några tårar fälls är det dags att kolla almanackan... Jag avskyr att det stämmer nio gånger av tio. Jag pratar om PMS. Inte för att jag blir gladare av det, men det är ialla fall en förklaring.



Å andra sida saknar jag de "goda" hormonerna enormt. Jag vill bara bli skadefri så att jag kan  träna. Ge mig ut på en löprunda och få en dos av lyckohormoner att virvla runt i kroppen. Känner mig dämpad av vad jag tror bla. beror på en  saknad av dopamin.



Så, ja, H äger mig.

xx