Duka med kotte
Fasen vad söt man var när man var liten.
Jag och en barndomskompis hade varit mycket uppmärksamma och noterat att maskar höll till i vattenpölar. Vi lade ihop ett och ett och började samla daggmaskar i baljor som vi hade fyllt med kranvatten. De tyckte ju bevisligen om vatten. Men ack, maskarnas färg gick från rosa till grå, inte en levande mask i sikte i våra baljor dagen därpå. (Om jag inte missminner mig började vi rädda daggmaskar från vattenpölar efter denna incident. Allt vi gjorde var i projektform.)
Så till min härliga dukning! Hela familjen var på bilsemester i Europa. Vi hade nåt vår destination i Italien, då vi tre syskon kom på den strålande idén att ordna med fika till oss själva och våra föräldrar. Vad stolta mamma och pappa skulle bli. Vi strukturerade upp det hela följande: (Eller ja, mina äldre syskon skötte uppdelningen. Jag gjorde bara som jag blev tillsagd.) Min bror och syster tänkte igenom glassorterna som vi skulle bjuda på (här hade eventuellt även jag ett finger med i spelet). De hade även ordning på slantarna och stod för själva inköpet i butiken.
Mitt område var dukningen. Offret för min styling bestod av ett runt , vitt plastbord med tillhörande fem plaststolar. Bordet var placerat på den italienska ballkongen. Så hur beslutade jag mig för att dekorera? Jo, assietter, skedar och glas förstås. Men själva huvudkreaktionen, som jag var mäkta stolt över, bestod av: ett ark toalettpapper (dvs. en mycket liten "snutt"), en italiensk kotte (som är mycket stor, säkert 15 cm hög och 10 cm bred). Runt kotten virade jag mitt neonrosa "senilsnöre" (som man fäster solglasögonen i och har runt halsen, för att inte tappa bort dem), likt glittret runt en julgran. Alltsammans placerade jag omsorgsfullt på mitten av plastbordet. Voilá!
xx
Jag och en barndomskompis hade varit mycket uppmärksamma och noterat att maskar höll till i vattenpölar. Vi lade ihop ett och ett och började samla daggmaskar i baljor som vi hade fyllt med kranvatten. De tyckte ju bevisligen om vatten. Men ack, maskarnas färg gick från rosa till grå, inte en levande mask i sikte i våra baljor dagen därpå. (Om jag inte missminner mig började vi rädda daggmaskar från vattenpölar efter denna incident. Allt vi gjorde var i projektform.)
Så till min härliga dukning! Hela familjen var på bilsemester i Europa. Vi hade nåt vår destination i Italien, då vi tre syskon kom på den strålande idén att ordna med fika till oss själva och våra föräldrar. Vad stolta mamma och pappa skulle bli. Vi strukturerade upp det hela följande: (Eller ja, mina äldre syskon skötte uppdelningen. Jag gjorde bara som jag blev tillsagd.) Min bror och syster tänkte igenom glassorterna som vi skulle bjuda på (här hade eventuellt även jag ett finger med i spelet). De hade även ordning på slantarna och stod för själva inköpet i butiken.
Mitt område var dukningen. Offret för min styling bestod av ett runt , vitt plastbord med tillhörande fem plaststolar. Bordet var placerat på den italienska ballkongen. Så hur beslutade jag mig för att dekorera? Jo, assietter, skedar och glas förstås. Men själva huvudkreaktionen, som jag var mäkta stolt över, bestod av: ett ark toalettpapper (dvs. en mycket liten "snutt"), en italiensk kotte (som är mycket stor, säkert 15 cm hög och 10 cm bred). Runt kotten virade jag mitt neonrosa "senilsnöre" (som man fäster solglasögonen i och har runt halsen, för att inte tappa bort dem), likt glittret runt en julgran. Alltsammans placerade jag omsorgsfullt på mitten av plastbordet. Voilá!
xx
Kommentarer
Postat av: Frida
haha. fasen du hade koll redan då på hur man dekorerade. trendungen no.1. fasen du är så underbart go och jag skrattar så tårarna sprutar varje gång jag läser din blogg.
Postat av: Fia
Hehehe! Det här med att rädda maskar ur vattenpölar har jag också ett kärt minne av! Första (enda?!) gången jag kom för sent till skolan var pga att jag och Elin bestämde oss för att rädda alla maskar på vägen till skolan! Margareta Lorenzon var inte helt förstående!!
Trackback
