linda på storgatan

Som tonåring trodde jag i princip inte på någonting som inte var vetenskapligt bevisat. (Så är man ju radikal i tonåren också.) Mitt synsätt har de senaste åren kommit att förändras. Det okända gör mig nyfiken...

En tidigare kollega till mig var övertygad om att hon i sitt tidigare liv varit lyxhora (!) i det norska hovet. Anledningen till hennes övertygelse var bland annat att hon kände till alla gator i den norska staden, trots att hon aldrig hade satt sin fot där förut. I detta liv vill säga. Samma kollega kände också av en flicka som höll till i en av garderoberna i lägenheten. Flickan hade, vad min kollega kunde förstå, kopplingar till bostaden sedan tidigare och var inte förtjust i nya hyresgäster.



2006 träffade jag en sierska. Det var inte så att jag gick till henne, utan hon befann sig i samma sällskap som jag den kvällen. Helt plötsligt, när jag stod och tittade på några prylar i en butik vi besökte utbrast hon: "Grattis till den kommande förlovningen". Sen berättade hon också att äntligen hade mannen ifråga hittat den kvinna som han ville dela resten av sitt liv med. Om jag började störtgråta av förvirring, förvåning och glädje? Ja. Sierskan bad mig sedan om ursäkt, då hon inte hade för avsikt att få mig att gråta, utan bara tyckte att jag var värd en uppmuntrande nyhet.

När jag var ute och sprang för någon månad sedan såg jag något märkligt. Jag har för övrigt alltid trott att jag inte besitter några som helst egenskaper att se och/eller känna saker från det okända. Jag såg en människa utan drag. Hela situationen var unik och är svår att förklara. Som sagt var det första gången jag upplevde något liknande. Jag har männsikor i min närhet som har kontakt med det okända, och fick förklarat för mig att jag säkert inte inbillade mig. (Jag började hitta på alla möjliga ursäkter för vad jag hade sett. Suddiga linser till exempel, haha.) Man kan visst bli extra mottaglig när man har öppet, rensat sinne. Som när man är ute och springer.

Vissa tror på det övernaturliga, några tror på vetenskap och somliga tror endast på sig själva. Såvida man inte skadar någon annan, anser jag att man ska tro på det som känns rätt för en själv. Jag tror på en ängel på min axel. (Jag älskar keruber, så jag ser det som en kerub.) Denna ängel beskyddar mig. Jag känner att jag på något sätt alltid har något som hjälper mig, ser till att det mesta ordnar sig för mig. Det är min ängel som stöttar mig. Man kan säga att min ängel är en metafor för hopp.




xx