Stulen tid i katastrof
Bara idag har SJ stulit ca 1 och en halv timme av mitt liv.
"Oj, loket på tåget framför är visst paj. Det står still. Så nu står vi tokstill väldans länge. Vi väntar på att det ska ordna sig. Oj, det ordnar sig inte. Vi backar därför i snigelfart med sketamånga stopp till Floda, för att kunna byta spår och ta en annan väg. Hoppsan, lite köbildning framför (bakom?) oss. Krig om utrymmet på spåret med andra tufftufftåg. Sådär, på rätt köl igen. Vi struntar i att ens beklaga att du kommer hem till Storgatan 1 och en halv timme senare idag."
Det var verkligen ingen idé att hetsa upp sig, då jag inte kunde påverka det. Eller kanske uteblev hetsen pga vana? (Men en sak är säker: Om inte SJ hade haft statligt monopol så hade de konkat för länge sen. Få skulle vilja pröjsa de pengarna med så mycket förseningar, miljömedvetenheten i resandet till trots. SJ varje vinter: "Va?! SNÖ på vinterhalvåret i Sverige?! DET har vi ju givetvis inte räknat med och rustat för. Käre nån, vi kan väl inte tänka på allt.")
Men det intressanta är att lyssna till sina medresenärer under en försening såsom idag. Det är som om man befinner sig på ett kapat plan.
En övre medelålders herre med brillor från 70-talet går fram och tar kontakt med en 18-årig grabb. Berättar hela sin livs (rese)historia för honom, varvat med att han med hög röststyrka bannar SJ och säger att han minsann är från Stockholm. (Det sistnämnda av oklar anledning). De båda har ögonkontakt, men jag hör inte pojken säga ett ord. Vi är ju försenade och stämningen är hetsig och orolig, så den stackars pojkvaskern får snällt lyssna till herren länge och väl, förmodligen i ren fruktan av vad som annars skulle ske, trots att han egentligen bara vill lyssna på Beyonce i sin nya, vita ipod.
Ett stycke längre bak i tåget, i vagnen efter min, hör jag en ung kvinna prata i mobil och i förtvivlan varvat med ren och skär ilska, säga att hon har panik. Hon skulle minsann bli si och så mycket försenad och menar på att DET och ALLT annat också, för den delen, någonsin, är illa. Även hon bannar alltså SJ.
Jag hör ett barn skrika längre fram i tåget.
Vidare börjar fler och fler ringa sina nära och kära och deklarera den senaste lägesrapporten. Ett tag har vi ca 99% mobilbrukande på tåget. Människor reser sig upp och går omotiverat runt i vagnarna och suckar, alternativt går på (omotiverade?) toalettbesök.
Konduktörerna (samt lokföraren vid riktningsbytet!) röjer fram och tillbaka längs gångarna likt spjut och pratar "Herrljunga hit" och "sen buss ut i bushen dit", medan de med sina telefoner ringer till nån som ska veta vad som står på. I nästa sekund ringer det i deras telefoner, från någon som ska veta vad som står på.
Folk skriker, skottlossning avfyras, vi är uttorkade, svältande och lider av kölden, en man är så frostskadad att han tappar sin näsa. Nä, den sista meningen hittade jag på.
Själv satt jag där och försökte studera röstpatologi. Det gick sådär. Jag kom ett par sidor fram. Inte lätt att hålla riktad uppmärksamhet på studier när man befinner sig mitt i århundradets katastrof.
Men aja baja SJ. Man kan åtminstone beklaga förseningen/katastrofen. Fnys.
xx
"Oj, loket på tåget framför är visst paj. Det står still. Så nu står vi tokstill väldans länge. Vi väntar på att det ska ordna sig. Oj, det ordnar sig inte. Vi backar därför i snigelfart med sketamånga stopp till Floda, för att kunna byta spår och ta en annan väg. Hoppsan, lite köbildning framför (bakom?) oss. Krig om utrymmet på spåret med andra tufftufftåg. Sådär, på rätt köl igen. Vi struntar i att ens beklaga att du kommer hem till Storgatan 1 och en halv timme senare idag."
Det var verkligen ingen idé att hetsa upp sig, då jag inte kunde påverka det. Eller kanske uteblev hetsen pga vana? (Men en sak är säker: Om inte SJ hade haft statligt monopol så hade de konkat för länge sen. Få skulle vilja pröjsa de pengarna med så mycket förseningar, miljömedvetenheten i resandet till trots. SJ varje vinter: "Va?! SNÖ på vinterhalvåret i Sverige?! DET har vi ju givetvis inte räknat med och rustat för. Käre nån, vi kan väl inte tänka på allt.")
Men det intressanta är att lyssna till sina medresenärer under en försening såsom idag. Det är som om man befinner sig på ett kapat plan.
En övre medelålders herre med brillor från 70-talet går fram och tar kontakt med en 18-årig grabb. Berättar hela sin livs (rese)historia för honom, varvat med att han med hög röststyrka bannar SJ och säger att han minsann är från Stockholm. (Det sistnämnda av oklar anledning). De båda har ögonkontakt, men jag hör inte pojken säga ett ord. Vi är ju försenade och stämningen är hetsig och orolig, så den stackars pojkvaskern får snällt lyssna till herren länge och väl, förmodligen i ren fruktan av vad som annars skulle ske, trots att han egentligen bara vill lyssna på Beyonce i sin nya, vita ipod.
Ett stycke längre bak i tåget, i vagnen efter min, hör jag en ung kvinna prata i mobil och i förtvivlan varvat med ren och skär ilska, säga att hon har panik. Hon skulle minsann bli si och så mycket försenad och menar på att DET och ALLT annat också, för den delen, någonsin, är illa. Även hon bannar alltså SJ.
Jag hör ett barn skrika längre fram i tåget.
Vidare börjar fler och fler ringa sina nära och kära och deklarera den senaste lägesrapporten. Ett tag har vi ca 99% mobilbrukande på tåget. Människor reser sig upp och går omotiverat runt i vagnarna och suckar, alternativt går på (omotiverade?) toalettbesök.
Konduktörerna (samt lokföraren vid riktningsbytet!) röjer fram och tillbaka längs gångarna likt spjut och pratar "Herrljunga hit" och "sen buss ut i bushen dit", medan de med sina telefoner ringer till nån som ska veta vad som står på. I nästa sekund ringer det i deras telefoner, från någon som ska veta vad som står på.
Folk skriker, skottlossning avfyras, vi är uttorkade, svältande och lider av kölden, en man är så frostskadad att han tappar sin näsa. Nä, den sista meningen hittade jag på.
Själv satt jag där och försökte studera röstpatologi. Det gick sådär. Jag kom ett par sidor fram. Inte lätt att hålla riktad uppmärksamhet på studier när man befinner sig mitt i århundradets katastrof.
Men aja baja SJ. Man kan åtminstone beklaga förseningen/katastrofen. Fnys.
xx
Kommentarer
Postat av: marie
blä! Känner igen det där från Attentiontiden, Alltid förseningar, grrr.... en gång blev jag ju fast på x2000 i typ 3-4 timmar och vad gör idioterna då? Jo slänger all mat för den kan ju bli dålig o ge upphov till matförgiftning! :O Hungriga o törstiga satt vi där, tur att inte jack var med just den gången.... Fy SJ!!!!
Trackback
